Mail-intervju - IA Eklundh, Freak Kitchen


I höstas var Freak Kitchen i Alafors norr om Göteborg, ett litet samhälle på ca 1500 invånare. Metal Shrine fick tillfälle att träffa IA efter spelningen. Men då tiden var knapp kom vi överens om att göra en mailintervju istället och nu är den här, redo att publiceras. Så hoppas att ni får lära er någonting nytt om en av de största gitarristerna Sverige fått fram.
För att få igång intervjun gör vi som de flesta sportjournalister brukar göra. Vi frågar helt enkelt:


Hur känns det?

IA: Ack, det känns bra. Det känns bra.



Vad fick dig att börja spela gitarr? Var det någon annan i familjen som spelade?

IA: Nej, faktiskt inte. Min framlidne farbror Jarl spelade trummor, det var allt. KISS såg så tuffa ut och det var det som gjorde att jag började. Själva bytet till gitarr skedde vid 12-13 års ålder. Innan dess var det mest trummor som gällde. Spelar fortfarande en hel del trummor.



Du är självlärd står det på din hemsida. Har du någonsin tagit lektioner?

IA: Inga, sånär som på två stycken blockflöjtslektioner i fjärde klass, så... Inga lektioner. Har suttit med böcker för att lära mig läsa och skriva noter, musikteori, e t c.



Din gitarrkonst är ju erkänd men jag får också säga att du har en bra röst. Har den fått sig någon skolning?

IA: Tyvärr, inte den heller. Jag började mest sjunga för att slippa arbeta med sångare, som generellt är ganska jobbiga med mycket later och manér. Kan man prata kan man sjunga är min devis. Det tog en hel del tid innan jag accepterade hur jag lät ur halsen, begränsningar, vad som funkar och inte, innan jag kände mig komfortabel med rösten.



Hur skapar man sitt eget unika sound som gitarrist?

IA: Jag hävdar alltid att det är viktigt att odla sin egen mustasch. Jag har verkligen knatat den smala vägen, men i slutändan är det otroligt, tror jag, mycket roligare att ha ett eget sound än att blott förbli en kopia. Man får dock plocka ner garden rejält och leta inom sig själv varför man låter man som gör och vad som är värt att arbeta på, vad som låter unikt, och så vidare. Lättare sagt än gjort, men... Viktigt.



Din gitarr, en Caparison, för de som inte vet, hur kom sig valet av denna och vad är det för en gitarr?

IA: En mycket bra gitarr! Jag har spelat på Caparison sedan 1996 och kommer med största sannolikhet inte att byta eftersom jag trivs så bra (och får bra betalt dessutom) med deras instrument. Det är en japansk gitarr. Min modell kallas Apple Horn, har 27 band och specialtillverkade mikrofoner för mig som låter toppen.



Freak Kitchen har nyligen varit i lilla Alafors i Ale kommun. Hur kom det sig?

IA: Vi gjorde det som en kul grej och för att blidka våra vänner i familjen Tjusling. Fiffi Tjusling lagar mat på mitt gitarrläger, Martin Tjusling diskar ibland och Pappa Jörgen Tjusling hämtar gitarrister från när och fjärran. När de undrade om vi kan ställa upp och spela så gjorde vi såklart det.



Ni har en ny platta på gång. Berätta lite om hur det går med denna och vad som inspirerat till låtarna?

IA: Plattan heter "Land of the Freaks" och kommer, om allt går som det skall, till hösten. Den blir en smaskig sak med massor av allt. En hiskelig blandning av sött och salt som Lasse Berghagen skulle uttrycka det. Jag är otroligt nöjd så här långt. Gitarr, trummor, violin och annat mystiskt är klart. Bas och sång kvar, samt mix och mastring. Låtarna handlar om allt från organstöld till AIDS till Freak Kitchen på resa i Indien till mördargroupies... Allt är som det skall vara, med andra ord.



Av alla dina låtar är det någon som är roligare att spela än de andra eller har du helt enkelt någon egen favorit?

IA: Det beror på, från afton till afton. Ibland står man nästan inte ut att spela vissa grejor som är svinkul ett halvår senare. Just nu njuter jag av låtar som "Sob Story", "Chest Pain Waltz" och "Guilt Trip" som ligger i en C-stämning och som inte framförts mycket men som är kul att lira och sjunga. Vi körde flera "nya" låtar på storbandskonserten med Linköping Jazz Orchestra nyligen.



Det har ju funnits fler medlemmar än dagens, i Freak Kitchen. Hur kom det sig att det blev byte?

IA: Jocke och Christian kastade in handduken för de tröttnade på att resa. Christian fick dessutom barn i samma veva, så när Jocke inte stod ut med att stirra i taket på hotellrum så beslutade även Christian att hoppa av. Bandet existerade inte i några dagar, men sedan fattade jag mod och ringde Björn och erbjöd honom platsen. Hade aldrig hört honom spela men visste att han var en trygg och skön snubbe som man kunde ta med sig runt planeten. Att han sedan visade sig vara en trummis av Guds nåde gjorde ju inte saken sämre. Christers medlemskap i bandet var än mer mystiskt. Jag ringde honom, eftersom vi känt varandra under lång tid, och frågade om han visste några bra basister. Det visste han inte men sa helt sonika att han själv ville vara med för att han var trött på att harva covers som sångare. Det enda lilla dilemmat var att han inte någonsin spelat bas... Men, den som vågar vinner. Jag tryckte en bas i händerna på honom nere i källaren på mitt hus och han satte sig och övade som en fantom. En månad senare hade vi första giget, givetvis med skräck i våra anleten, men... Det gick.



Du åker världen över och håller i Guitar clinics. Hinner du se något av världen eller är det "bara" jobb?

IA: Jag hinner allt se en del, både med bandet och ensam. Besteg Akropolis förleden dag, så... Jodå, det blir allt, både Taj Mahal och Stalins grav, mellan varven.



Är du noga förberedd inför dina clinics eller är du som du verkar på scen, spontan och improviserande?

IA: Det är helt och hållet improviserat utifrån vad det är för publik. Jag planerar sällan något.



Du inledde ditt professionella musicerande i gruppen Fate. Vad var detta för band? Hur fick du jobbet?

IA: När Mercyful Fate sprack så muterade det till två band: Fate och King Diamond. Jag kände att jag måste ta mig från Göteborg för där hände inget för en frenetisk nittonåring. Pep till Köpenhamn och gjorde en testspelning i trummisens vardagsrum, fick jobbet, stack hem och hämtade mina grejor och flyttade ner i tre år. Lärde mig branschen hyggligt, sprang naken i tyska städer, åkte limousin och spelade för 200 000 människor i Estland. En nyttig skola.



Har du något roligt turnéminne ifrån den tiden?

IA: Massor! Dansade folkdans med Ian Anderson i Jethro Tull på just estnisk nattklubb, bland annat.



Har du något roligt turnéminne med Freak Kitchen?

IA: Det finns så mycket dumt som hänt att det skulle ta oceaner av tid att rada upp det... När man är på turné så lever man väldigt mycket i en bubbla. Man har ingen koll på vad som händer utanför utan ångar på i sin egna lilla värld. Inget går heller riktigt som det skall; bussar går sönder, hotell är fullbokade eller har brunnit ner, gig ställs in i sista sekund (mest i Ryssland dock), e t c. Ofta leder det till osannolika händelser. Sedan blir man verkligen lite dum i huvudet av att vara ute på vägen. Efter ett tag tappar man gärna verklighetsuppfattningen. Men det är ruggigt kul ofta det med och spelningarna är värda allt. När Freak Kitchen har gjort tio konserter i sträck så är vi som ett frustande lokomotiv som det gör ont att stoppa.



Nu några frågor av "Hänt i veckan" klass:


Egen favoritgitarrist och vokalist?

IA: Favorit är nog Django Reinhardt. Det finns alltid att ösa ur. Favoritvokalist är utan tvekan Dean Martin. Han ställde skåpet som ingen annan, i min bok.



Kommentera kort följande gitarrister:


Ritchie Kotzen

IA: Bra röst, bra spel. Jag går inte igång makalöst på honom, men visst spelar han som en fantom då och då.


Robben Ford (Grym Jazz och blueslirare)

IA: Förlåt min totala ignorans. Jag har aldrig hört en ton, men har hört att han skall vara enastående.


John Petrucci

IA: En riktig tekniker och perfektionist. Åter igen har jag ingen riktigt koll, äger inga Dream Theater-plattor, men det jag har hört låter fina fisken. Jag vet att jag tänkt att det hade varit kul att höra John tappa kontrollen och verkligen improvisera, med misstag och allt. Ta ut svängarna. Jag är säker på att han skulle fixa det bra om han verkligen gav sig hän.


Joe Satriani

IA: Underbar ton, habil låtskrivare också, speciellt de tidigare plattorna (säger jag och låter som en riktigt trötting, men jag tycker det. Köper en Satriani-skiva då och då när det kommer ut något nytt, men det fastnar aldrig). Min favorit är den självtitulerade plattan som Glynn Johns producerade. Enastående! Den använder jag alltid som referens när jag mixar mina Freak Guitar-alster.


Stevie Ray Vaughan

IA: Trist att han inte är med oss. En ikon. Blues.


Brett Garsed (John Farnham, Nelson)

IA: Har knappt hört heller men vill minnas att det jag hört låter bra. Tror vi är MySpace-vänner, om jag inte minns fel. Viktig information.


IA Eklundh

IA: Absolut fantastisk svensk gitarrist! Aj... det är svårt för mig att bedöma vad jag sysslar med. Jag bara... sysslar.



Avslutningsvis, finns det något som fansen inte vet om IA som kan vara kul att veta?

IA: Ujuj, det är nog ganska mycket. Om det däremot är kul att veta vet i fan. Jag tycker att Per Gessle är den töntigaste som finns eftersom han, enligt sägen, aldrig har bytt en bajsblöja. Vedhuggning är inte bra för gitarrspelet, har jag efter mycket praktiserande upptäckt. Bland annat. Jag finner njutning i att täckmåla pärlspont. Bland annat. Med mera, med mera, e t c, e t c.



Avslutningvis låter IA hälsa att nästa platta "Land of freaks" planeras att släppas i oktober. Eller som han själv säger:

"Tror vi siktar på oktober om allt vill säg väl. Det är en lååååångdragen process med nya alster"



Så håll till godo alla Köksgalningar, platta kommer!


Mathias Westman

< Tillbaka