Intervju - Kenny Leckremo, H.E.A.T H.E.A.T är det senaste stjärnskottet på den svenska rockhimlen. Ett gäng unga killar från Upplands Väsby har lyckats snickra ihop en närapå fulländad platta inom genren melodiös hårdrock. Uppenbara paralleller dras till ett annat band från samma ort, Europe, och visst finns det en del likheter och sångaren Kenny Leckremo har en kraftfull röst som från och till påminner om Joey Tempest. Dock har H.E.A.T ett eget sound med starka melodier och debuten är verkligen ett gediget hantverk och att bandet har en snittålder på runt 20 år är ibland svårt att tro. De har fått strålande recensioner i media och segertåget har tagit sin början med en hel del intresse från utlandet också. Självfallet instämmer vi här på Metal Shrine i superlativen och när tillfälle gavs att ringa upp sångaren Kenny gjorde vi slag i saken. Här har ni resultatet! Tjenare! Det här är Niclas från Metal Shrine. Kenny Leckremo: Tjabba Niclas! Jag får väl börja med att gratulera till en stormande succé! KL: Ja, tack så mycket! (skarattar) Det måste ju kännas förbaskat bra? KL: Ja du, det känns ganska ohyggligt bra. Det är sjukt kul. Det är ju genomgående höga betyg och strålande recensioner. KL: Ja, det är skitkul! Man har ju blivit lite bortskämd nästan. Det känns nästan lite overkligt på något sätt. Det blir lite svårt att toppa sedan. KL: Ja, det blir ju det. Man får köra på och inte ge sig. Absolut inte. När ni började spela in och sedan när ni hade färdigt material, kände ni på er då att det blev riktigt bra? KL: Ja, det kan man väl säga. Vi körde ju på liksom och man vet ju själv vad man tycker om och vi kände liksom "Fan vad kul! Det här är så jäkla kul!" och sedan när vi började spela in allt som vi hade stått och spelat i replokalen i flera månader så kände man hur allting bara flöt ihop och "Shit! Nu jävlar ska vi köra över allt och alla!". Det var lite så vi kände faktiskt. Det är kul att det har blivit så bra respons på allting. Hur mycket spelade ni in? Det som finns på plattan är det det som spelades in, eller? KL: Nja, inte riktigt. Det som är på plattan är det vi spelade in egentligen. Vi låg under ett jäkligt tight schema, så vi var tvungna att sätta allt som vi spelade in jäkligt fort och snabbt. Plattan är ju inspelad under en ganska kort period. Vad är det som gör att ni fastnat för det här soundet? KL: Ja du, för att göra en lång historia kort så... våra föräldrar... alla i bandet är födda runt 85-86 och våra föräldrar har väl lyssnat på 80-talsmusik sedan man var ett litet yngel. Alla influenser och allting har kommit ifrån musiken vi vuxit upp med. Personligen, hemma hos mig så var det bara 80-talsmusik. Det var Toto, Journey och Whitesnake. Allt det där. Det låter ju som sympatiska föräldrar? KL: Ja, faktiskt Ingen av våra föräldrar sysslar med musik egentligen, men det är att man har lyssnat på det och det har präntats in i huvudet på en. Vi allihop i bandet är ganska musikaliska och har hållit på med musik ett bra tag. Man har fastnat för det man tycker låter jäkligt bra. Sedan känner jag ju mycket vad gäller melodiös hårdrock och AOR att det är mycket välspelad musik, om du förstår vad jag menar? Ja, speciellt Journey har ju varit lite husgudar för en själv och deras musik är perfektionism ända ut i minsta lilla not. När började du med sång? KL: Ja, vad ska man säga? Det är väl en fem år sedan. Det är inte mycket längre än så. Hur kom det sig då? KL: Det var när jag gick i plugget. Jag sökte in på trummor. Jag är en gammal trummis jag. Det var grejen. Jag skulle spela trummor och hela paketet och sedan var det folk som undrade om jag inte kunde börja sjunga för jag gick alltid omkring och smånynnade. "Jaja, ok då!", så började jag börja sjunga i olika konstellationer och sedan vart det som det vart. Man gled in i rollen mer och mer och sedan blev det bara "Fan, jag vill verkligen göra detta!". Sedan har ju vi i bandet spelat ihop i olika kostellationer och vi har ju alla gått i samma plugg. Du har ingen skolning som så? KL: Nej, nej! Det är slit och tårar och blod och allt möjligt i replokalen som har gjort att det blivit som det blivit. Vilka förebilder finns det för dig då? Är det Journey och så eller? KL: Ja, jag älskar ju Steve Perry och David Coverdale är ju skitduktig. Sedan har ju även en massa andra mer konstiga influenser, typ gammal Motownsoul och Michael Jackson är ju duktig. Det finns många sångare att nämna, men min inspiration har väl kommit från den melodiösa skolan totalt, rakt upp och ner. Hur håller man rösten i trim då? KL: En sak som är jäkligt viktig... vi är ju ute och super och sådär när vi spelar, men ibland kanske man måste tacka nej till den där sista bärsen. Det är viktigt för man sjunger som en kratta annars. Just den musikstilen man sjunger är ju krävande, så man måste ju försöka hålla sig i schack och inte hålla på att skrika sönder rösten vid konstiga tillfällen. Se det som ett instrument. Man står ju inte och skrapar en gitarr mot något obekant föremål. Annars kör man väl på. Man kan ta en kopp te och sedan gäller ingen alkohol före en spelning, men efter giget är det bara att köra på. (skrattar) Hur ser ni på det här med, eller ser på, men ni är ju sex i bandet och det borde vara upplägg för en massa tjafs? Jag intervjuade Mike Levine i Triumph för ett tag sedan och han sa ju att en trio var det ultimata ur beslutssynpunkt. Sex stycken är ju lite fler viljor. KL: Det är ju det, men vi funkar väldigt bra tillsammans och vi snackar ihop oss och tycker allt är bra och skönt. Eller hur grabbar? (Skriker till bandet i bakgrunden.) Vi sitter i replokalen just nu faktiskt. Ni kände alla varandra sedan innan och var det det som avgjorde att ni blev sex stycken eller la ni till efter hand? Vi behöver en gitarrist till, eller? KL: Det var väl lite mer vad musiken krävde liksom. Jag är ju instrumentalist själv och spelar mycket också. När man håller på med sång och man vill gärna charma publiken och springa omkring lite grann. Jag gillar att stå där med min mick och sedan kräver ju musiken sin fulla rätt och är det två gitarrister så är det inget snack, när det solas så ska det kompas och så blir det ju ett fetare sound och sedan har vi keyboard vilket är mycket viktigt. Soundet blir ju mycket större, tycker jag. Det är inte så mycket tjafs och sådär. Ibland kommer man ihop sig och då är det bara att sätta sig. Vi är ganska öppna killar, så då sitter vi ner och snackar och sedan är det avgjort. Vilka är huvudkompositörer då? KL: På den här plattan har det varit tre personer skulle man kunna säga. Det är väl mycket från keyboardisten Jona och även ena gitarristen som skrivit mycket och sedan jag som skriver då också. På den här plattan har det fungerat så och det är väl lite det som vi kommer att köra på. Man sitter ner med idéer och spånar och sedan drar vi till replokalen och sedan får skrädda ihop allt. När ni spelade in, var det då att ni spelade in en och en för sig eller blev det någon livefeeling och att ni alla spelade in samtidigt? KL: Jajemensan! För man får ju känslan av att nuförtiden tricksar man ihop allt i datorn bara. KL: Vi tricksade ihop det mesta, men det var en hel del prylar... jag menar, jag sitter och spelar funkgura på ena låten och sådana grejer. När vi satt ner och producerade ihop allting, när vi hade allting klart i studion, så satt vi alla grabbarna och trummisen i trumrummet och spelade igenom allting live och slaskade allting rakt in i datorn. Sedan hade vi på inspelningen att båda gitarristerna sitta och spela bara för att få den där känslan av att spela tillsammans och få någon typ av inre gung. Det är viktigt. Man går tillbaka till "the roots" och tänker Deep Purple och sådant. Ok, för mycket nuförtiden verkar vara att sångaren går in och sätter sitt och gitarristen vid ett annat tillfälle och man bara klistrar ihop allting sedan och är aldrig tillsammans i studion. KL: Precis. Vi är alltid tillsammans i studion. Visst har någon kille kilat iväg någon gång, men under hela inspelningen har vi alla varit väldigt delaktiga. Man kan sitta där och så blir man lite döv och sådär och är man tre personer som sitter i studion, så kommer en annan kille in med sina åsikter och då tänker man lite mer. Hur viktigt är det med namnen, att man inte kör med svenska namn utan med engelska artistnamn? Var det en viktig tanke? KL: Nja, det är väl egentligen inte någon viktig tanke, utan mer för att bredda det internationellt och få folk att relatera till det lite grann. Det är lättare att komma ihåg och jag personligen har inte ändrat mitt namn. Det är mer en kul grej och för att det ska vara lättare för folk att kunna förstå och komma ihåg internationellt. Det är stor skillnad på ett vanligt Svenssonnamn som för oss är väldigt enkelt, men i Japan blir det ett jäkla liv, förstår du hur jag tänker? Visst. Har ni fått någon respons från utländsk media? KL: Jajemensan! Jag gjorde precis en intervju med en kille på en tidning från Tyskland. Det kokar och brinner. Vi har snackat med en engelsk tidning också och USA är på G med en intervju för en tidning från New York. Coolt! Var är plattan släppt? KL: Just nu är plattan släppt i Sverige, men den bearbetas utåt hela tiden. Man får ju börja någonstans. Vi arbetar oss utåt sakta men säkert. Vi kommer väl snart att infinna oss nere i Tyskland och sedan Lettland, Finland, Norge och sådär. Vi håller på att jobba med England också, så det jobbas på flitigt. Just med det sound ni har hade ni passat utmärkt i italienska Frontiers stall. Det var inget ni tänkte på? KL: Jo, vi låg lite i mindre förhandlingar med dem. Vi fick ett erbjudande från dem, men vi kände inte riktigt att det var vår grej. För det första, och det är så med många skivbolag idag, de vill gärna att man ska spela in sin platta, låna pengar från dem och sedan äger de plattan även fast man lånat pengar från dem. Sedan måste du betala tillbaka pengarna du lånat från dem. Det är ju helt sjukt! Det ville vi inte göra, så vi avvaktade med det och sedan dök Peter Stormare upp och så vart det en skön "collaboration" där. Namnet, hur kom det till och de här sköna 80-talspunkterna? KL: Namnet står för själva musiken. Det är känslan och hettan i musiken och HEAT på något sätt, som vi känner det, ligger som en stor glödande sol bakom horisonten på en strand någonstans eller ett oljefält eller vad som helst. Vi snackar västkust! Även kan man ju dra kopplingar till en jättefin sol som ligger över skärgården. Namnet står mycket för musiken och hur vi är som personer. Väldigt passionerade allihop. Punkterna då, namnet står för något som vi håller personligt i bandet och så får vi se om det är något som kommer ut så småningom. Det är ju en härlig 80-talstouch, för det var ju mycket punkter då. KL: Jo, precis. Omslaget då? Stilfullt och tjusigt. Var är fotot taget någonstans? KL: Det är taget på en flygplats här någonstans i Stockholm och vi drog dit en massa folk och sedan "stageade" vi upp lite grann och sedan körde vi på. Var det er idé? KL: Ja, det var vår idé ursprungligen. Vi tänkte "Vad fan ska vi ha som omslag nu då?". Vi satte oss ner och finurlade runt och frågade oss vad vi tyckte om och vi tyckte om flygplan. En skön gassande sol med ett flygplan. Ni lirade ju lite i USA. Hur var responsen där då? KL: Hur bra som helst! Responsen där, folk hade ju inte hört något, men det var världens röj alltså. Vi var ju i Nashville och så var vi i New York. Vi spelade runt och tog alla chanser vi kunde få när vi var över. Vi hade jätteroligt och vi mixade ju skivan i Los Angeles. När vi var där så spelade vi upp skivan för många och spelade lite akustiskt för folk. Responsen var otroligt bra faktiskt. Det är bara en tidsfråga innan vi släpper skivan där. Vi ligger på ett amerikanskt bolag också. Ni har inga önsketankar om någon ni skulle vilja skriva låtar med? KL: Inte direkt! Det är jättesvårt att säga det där. Det finns ju så många otroligt bra låtskrivare. Det finns ju en kille som vi tycker jättemycket om allihop och det är Dan Huff från Giant. Det är en kille vi tycker jättemycket om. Om jag skulle få snacka för hela bandet så skulle jag definitivt nämna honom. Det tror jag alla skulle stå för. Jag minns att jag köpte "Last of the runaways" när den kom ut och den spelades väl söner under några månader. KL: Ja! (skrattar) Det är inte enkel musik, men det är rakt på och väldigt skön stämning i musiken. Jo, Giant är bra. Ni gillar inte Paul Sabu? KL: Jo då! Absolut! Jag intervjuade Fatal Smile nyligen och de hade samarbetat med honom på senaste plattan. Han borde ju passa utmärkt till ert sound? KL: Ja, faktiskt! Och ni lirar med Alice Cooper i sommar? KL: Ja, det kan bli det tuffaste man gjort. Vi spelar ju förband till dem den 18:e och 19:e juli och det blir skitkul. Även Europe spelar ju där. Ja, och du jämförs lite med Joey Tempest. KL: Ja, det dras lite paralleller titt som tätt faktiskt. Och ni kommer från Upplands Väsby också. KL: Jo, visst är det så det är, men vi är inte blyga med att säga att vi lyssnat mycket på Europe. Europe är helt klart en stor influens. Hur ser resten av året ut då? Finns det mer planerat livemässigt? KL: Vi spelar ju på Sweden Rock Festival den 7:e juni och sedan har vi en del annat som kokar i luften just nu. Eftersom plattan släpptes ganska sent så är det ganska svårt att tränga sig in på festivaler, men vi får se. Vi kommer att synas lite överallt faktiskt. Vi kör på. En del prylar som hänger i luften. Har ni redan nu, trots att plattan är så färsk, nya låtidéer? KL: Ja, absolut! Det är i skrivande stund. Vi jobbar på hela tiden. Hemma sitter man och plinkar på guran och man kommer på något coolt riff eller en melodi man går runt och nynnar på och spelar in skiten på telefonen. Det är så det är. Ja, dagens teknik. KL: Jo, man ser nog ganska konstig ut när man glider omkring med sin jäkla mobil och spelar in sina små trudelutter. Men vi spelar in och försöker komma på nya idéer hela tiden. Ok! Det har varit ett stort nöje att snackas vid och jag önskar er all lycka med konserter och framtida plattor! KL: Tack så hemskt mycket!

< Tillbaka